Då spolar vi tillbaka till i slutet av Augusti 2010, jag och Simon har precis börjat träffats, vi är inte tillsammans utan allt är extremt spännande och nytt. Simon ska spela match på Söderstadion med Hammarby och jag och pappa ska dit och kika, jag har alltså aldrig sett han spela förut, jag visste att han spelade fotboll men inte så mycket mer (förutom att laget hette Hammarby) Detta var alltså till och med min första riktiga fotbollsmatch i Sverige. Han har varken informerat mig eller hans föräldrar om att vi ska på matchen och att han lagt undan biljetter så vi sitter bredvid varandra, jäkel! Jag och pappa har alltså aldrig träffat Simons föräldrar vid det här laget och jag vet inte ens hur dom ser ut, likadant för dom.

Jag är som vanligt i min egna värld och springer runt i Stockholm och yrar, frågar folk var Söderstadion ligger och ser en jäkla massa folk på stan som är klädda i grönt och vitt, under den här tiden var jag så ointresserad av fotboll så jag kopplade knappt inte ens att det var Hammarbyfans som sprang omkring. Jag var helt lost! Efter många om och men har jag i alla fall fått klartecken om vilken tunnelbana jag ska ta, tror jag…. Självklart hoppar jag på fel och hamnar åt skogen. Tittar på klockan och ser att matchen börjar,  ringer pappa och förklarar att jag är sen, svetten börjar rinna och jag vet inte var jag ska ta vägen ”Vad ska han nu säga?” ”Kommer han se att jag inte sitter där?!” (Jag fattade alltså INTE hur stor arenan var haha, ni får kalla mig dum!)

Till slut får jag hjälp av en man som förklarar tydligt vilken tunnelbana jag ska ta och ritar nästan upp det för mig för att jag ska förstå. JA! Där satt den, nu drar vi.. Sitter och är aspirrigt på tunnelbanan, kliver av, följer dom sista grönvita människorna som också är sena, springer efter, hittar ”min” entré, yrar omkring för att hitta en disk där ska jag hämta ut min biljett. Simon Helg får jag fram, det ska ligga en biljett undanlagd på Simon Helg! Personen där bakom tänkte nog precis som det såg ut att han gjorde, vem sjutton är det här, som kommer med rullväska helt svettig och för sent till matchen?!

Han var nog inte den enda som tänkte det….. Kommer ut på Söderstadion, hela arenan är täckt i grönt och vitt, folk gapar och skriker och jag hör till och med Simons namn, say what? Är det såhär stort haha?! Fortfarande förvirrad försöker jag hitta min rad och plats, ja men det var ju lätt? NOT. Det var rader och sektioner och hit och dit, jag vet totat lost men frågade en gammal man som var värd, han hjälpte mig och strax efter såg jag pappa sitta och vinka så jag försökte ta mig upp för trappan med min rullväska och alla andra påsar jag bar på, slog till någon i huvudet med väskan och allt var bara kaos. Simons föräldrar satt alltså just i detta nu och såg hur jag yrade omkring (bredvid min pappa) och när jag satt mig precis bredvid dom har jag fått höra att dom anade att det var jag och jag som var Sanne och det värsta var att jag började ana att det var hans föräldrar.. JAG TRODDE JAG SKULLE SKÄMMAS IHJÄL! Jag kommer på deras sons fotbollsmatch och är 15 minuter försenad. Jaja, bara gilla läget. Sätter mig bredvid pappa och andas ut… En stund i alla fall, fick ju världens chock när jag såg hur jäkla stort Söderstadion var och vilket sjukt drag?! Det var helt galna ramsor, fansen var så inne i matchen och jag hade aldrig kunnat drömma om att det var sådär att gå på en fotbollsmatch i Sverige. Det blev jag varse om då kan jag säga! Helt magiskt och jag sög verkligen in hela stämningen, det var så sjukt mäktigt. Jag minns när jag såg Simon komma springandes i en jäkla fart på vänsterkanten, jag rös i hela kroppen och det var så mycket känslor i mig att jag nästan ville gråta. Killen jag träffade var ju helt jäkla asgrym på fotboll, jag hade ju förstått det kanske men inte fått se det! Stort!!

Matchen är slut och Hammarby vann, tjoho! Står och väntar utanför spelarentrén på Simon där han bad mig vänta (pappa hade åkt hem) då var jag nervös kan jag tala om. Jag var nervös för vad jag skulle säga om att jag missade första kvarten, jag var nervös för att jag såg att paret som jag anade var Simons föräldrar stod kvar och jag var ännu mer nervös för hur det skulle bli när vi sågs? Skulle vi ge varandra en kram puss? Vad? Vi visste ju inte alls var vi stod!! Ut kom han i alla fall, den snyggingen, iförd träningskläder, nyduschad och fräsch och direkt fram och gav mig en puss. Wayyy!! Här svävade jag nog på moln.

Jag och Simons föräldrar blev presenterade för varandra och vi skulle alla åka hem till Simon för att Simons föräldrar skulle skjutsa dit oss. Simons föräldrar hade även med sig Simons farfar så Simons pappa och farfar satt fram, bak satt jag i mitten med Simons mamma på ena sidan och Simon på andra. Jag och Simons mamma satt och tjattrade och då kläcker Simon ur sig ”Men Sanne, varför leker du trevlig för? Är det för att mamma är här? Var dig själv!” hahaha, här fick jag ett skrattanfall blandat med ett nervöst anfall och Simons mamma skrattade vant eftersom hon levt med honom i alla år. Han sa det med glimten i ögat och det var alltså här Simon satte ribban, han skojade till det direkt!! Första gången jag träffade hans föräldrar! Jag skrattade också och idag är jag rätt så van och blir inte ens förvånad när han skojar med mig eller andra haha.. =)

After all så verkade det gå bra ändå, någon vecka senare var vi ett par och hans föräldrar verkade acceptera att jag kom för sent.. och han med för den delen.. Något jag garanterat kommer minnas för alltid!

Ny kategori ”Throw back thursday” Hoppas ni kommer att gilla den!

Det är mörkt i L.A, Brentwood. Jag och min vän Julia sitter på hennes rum i huset hon bodde i, hon studerade tillsammans med mig men bodde hos en familj där hon även tog hand om dottern i familjen. Jag trivdes ”hemma” hos henne, det var en trygg känsla för mig som kom till L.A alldeles ensam, 18 år och kände ingen. Det var liksom mysigt att sitta hemma hos Julia, min nyfunna vän och höra pappan i familjen pyssla utanför, det kändes tryggt. 

Jag minns hur vi satt i hennes rum och åt thaimat, som vi alltid gjorde. Plötsligt dök våra vänner upp, Måns & Fredrik, två killar ur det stora Svenskgänget vi var på Santa Monica College. Vi hade så kul ihop alla vi 30 svenskar, vi åt ofta lunch tillsammans i skolan vid ”betongen” som vi kallade det. Det var en plats man kunde sitta på utan för matsalen i typ betong? Varje gång man kom ut från en klass satt iaf några från svenskligan där i solen och surrade, planerade helgen och skrattade åt saker som hänt helgen innan. Vi hade sjukt kul ihop. Any ways, grabbarna dök upp och Fredrik som precis hade köpt en röd mustang som han gled omkring i frågade rätt ut ”Ska vi dra till Vegas?” Jag var alltså 18 år, fattade knappt att jag var i L.A och plötsligt undrar Fredrik om vi ska dra till Vegas, bara sådär.. Ingen av oss tvekade en sekund, jag och Julia tittade bara på varandra och skrek JA!! Vi packade snabbt som sjutton, vi hann inte ens förbi hemma hos mig i St Monica utan jag fick låna dom minsta klackarna Julia hade, vi slänger ner klänningar och klackar. Yeho, Vegas get ready for us!!! Smsade mamma och pappa och dom trodde väl jag skojade. Vem drar till Vegas bara sådär över en natt, vad gör vår lilla dotter?

Vi fyra hoppade in i bilen, stannade och tankade, det var kolsvart. Vi räknade ut att vi skulle vara framme vid halvtvå på natten eller något sådant. Vi dunkade igång musiken och peppade varandra, jag tror inte någon av oss hade varit där innan, garanterat inte jag eller Julia i alla fall. Vi var ju hur taggade som helst och förstod egentligen ingenting, allt gick så fort.. Impulsiva ungdomar kommer jag tänka när jag blir gammal.

Igenom öknen, ingen mottagning, 3 timmar hade gått och mitt i ingenstans, vi såg verkligen bara öken omkring oss såg vi en jäkla massa neonljus, jag och Julia skrek oss hesa och trodde det var just.. Vegas men det var någon liten teaser-stad typ för det var då INTE Vegas. Vi fortsatte framåt och sisådär 20 minuter senare kände vi det, jag minns hur det sög tag i magen och vi såg en STOR stad, mitt I INGENSTANS. Det var höga byggnader, färger, neonljus och alldeles overkligt. När vi svängde av på motorvägen in på The Strip (den stora kända gatan där ALLT händer och alla hotell ligger) så cabbade vi ner.. Alltså den KÄNSLAN, håret fladdrade, det var så mörkt men alla häftiga ljus lyste upp hela den här låtsasstaden.  Vegas ÄR en låstsaplats. Jag såg i killarnas ögon hur till och med dom var HELT lyriska, det var SÅ overkligt. Vi förstod ingenting, detta kunde vi aldrig ha väntat oss. Jag minns hur det doftade. Allt var så levande, vi såg tjejer i klänningar och klackar, utklädda människor, hotell som såg ut som Eifeltornet, MGN som lyser i neongrönt, vi såg The Venetian som ser ut som Venedig med små floder och en massa annat. Vi trodde det var på låtsas, det var den sjukaste känslan någonsin och det är garanterat det sjukaste jag sett. Mitt i natten, vi var i Vegas redan?! Jag trodde jag skulle tuppa av. Jag hade ju aldrig upplevt något liknande!

Vi tog in på ett hotell som heter The Stratosphere, 20 dollar per natt (ca 160 kr) GIVET! Åkte upp till toppen på hotellet där det fanns karuseller, fritt fall och någon annan läskig historia. Vi var sjukt peppade på livet och njöt av allt Vegas hade att erbjuda. Tog en drink i någon bar högt uppe på hotellet, såg hela Vegas leva och kände oss odödliga. Strax senare svirade vi om till klackar och stack till hotellet The Bellagio där det visar en vattenshow var 15e minut, den var SÅ vacker. Sprang in på hotellet, hittade någon promoter och lyckades smita in på The Bank, någon nattklubb. Klockan var kanske 03.30 här men Vegas kan aldrig varit så levande. Vi dansade tills fötterna värkte tills vi till slut satt och åt frukost på vårt hotell efter att ha efterfestat litegrann på Casinot, har ett minne av att det var någon av herrarna som sov en stund under en bil man kunde vinna hahaha! Vi somnade gott sedan. Vi kallade oss själva Die party People!

Vilket minne! Mitt första Vegas minne… Och kan ni förstå att jag om 2 månader ska få visa Simon detta? Oh.. Kan inte vänta. Här kommer bilder från vår lilla tripp. Världens bästa och mest overkliga lilla tripp!