Jag reflekterade över ett par saker igår. Jag är så otroligt otroligt tacksam över att jag har så fina, genuint genomgoda och härliga vänner. Alla som är mina vänner litar jag helt ärligt på till 100 % och jag känner inte att någon av dom någonsin skulle göra mig eller någonsin vilja mig något illa. Jag är ju över lag godtrogen och tror att dom flesta är snälla men mina vänner känner jag mig så otroligt trygg med, det en befrielse.
Jag är så glad över att jag har så mycket vänner, jag har några nära men också en massa vänner. Jag brukar tycka att människor som inte har nära vänner eller har svårt att ha värna om sina vänrelationer är en varningsklocka, om man inte brutit sig ifrån för att det var oäkta såklart men över lag folk som inte kan behålla vänner, det är inte så bra många gånger.
Jag pratade med en nära vän igår som sa ”Vet du? Du har kommit så lindrigt undan med alla falska människor här i världen och det är för att du har så bra vänner, när jag sitter med er så blir jag helt chockad över hur fina människor ni är, alla ni vill varandra väl och pratar aldrig illa om andra” Och det gjorde mig glad och stolt för helt ärligt, jag och mina kompisar kan såklart ventilera och prata om andra människor, vi är ju inte robotar utan man har ju känslor och åsikter men vi pratar så extremt sällan strunt om andra och vi skulle aldrig göra det om varandra, jag skulle aldrig någonsin och har aldrig känt mig osäker på ifall dom skulle prata om mig. Jag tycker man som vänner ska lyfta varandra och finnas där i vått och torrt, det känslan är oslagbar, att veta att skulle det hända mig någonting nu så vet jag att dom finns där, på riktigt. En sådan vän vill man vara, jag är gladast i världen över att mina vänner ringer mig om råd och vill ventilera och ha pepp, jag vill så gärna finnas där.
Jag har märkt på senaste tiden, med ytliga bekantskaper hur obekväm jag blir när folk pratar om andra, jag vet inte hur jag ska bete mig och vet inte vad jag ska prata om men har heller inte sagt ifrån, jag har hakat på strömmen och försökt hitta något att gemensamt att prata om men det blir bara ointressant och ovettigt. Jag märker alltid dom gångerna det blir så att jag efteråt känner mig lite skyldig och smutsig, jag avskyr den känslan, jag känner att jag gjort fel i och med att jag ”varit med” när det förekommer massa skitsnack. Förstår ni känslan? När det också är folk man knappt känner.
Men i och med att man hamnar i olika situationer med olika människor så lär man sig och jag har då i alla fall insett att mina vänner- som jag stolt kan kalla vänner är jag väldigt glad och tacksam över finns och jag insåg det ännu mer igår när min vän sa åt mig att jag hade en sådan fin vänkrets och att det är ovanligt, hon berättade att hon inte har några vänner som är så ärliga mot varandra utan att alla pratar skit om varandra, alltså sina ”bästa vänner” Hon hörde också på mig hur stressad jag var över att jag senaste halvåret hamnat i situationer med människor som baktalar varandra och av det har jag lärt mig att jag nästa gång jag hamnar i någon liknande situation ska låtsas som att det regnar och inte ”haka på” för att jag inte vet hur jag ska bete mig utan ignorera eller säga ifrån för att pratar dom om andra med mig, pratar dom om mig med.
Håll hårt i era vänner <3
