Jag har just suttit och läst en väns systers blogg. Hon är sjuk och skriver om hennes vardag, tankar och den stora önskan om att få tillbaka livet. Hon skriver om att hon irriterar sig på människor som klagar för att dom är förkylda på facebook när hon endast önskar sig ett normalt liv utan cellgifter och läkarbesök. Jag förstår faktiskt henne! Fy. Jag blir så berörd. Min vän som är lillasyster till den här tjejen har rakat av sig för att supporta henne eftersom att hon själv tappar sitt hår via cellbehandlingarna, det är så fint. När jag stod på jobbet och såg att min vän hade gjort det var det svårt att inte fälla några tårar. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och jätte berörd.

Jag känner verkligen att vi måste uppskatta livet för det är inte läge att göra det den dagen man kanske blir sjuk. Det är ju NU vi måste göra det. Jag klagar på snön och att det är kallt och det är för att jag uppenbarligen inte har så mycket annat att klaga på men det får vara nog med sådant gnäll nu. Det tjänar ingenting till. Särskilt inte bland folk som man inte vet kanske lider av något som verkligen gör att kylan känns som det minsta problemet på jorden.

Jag satt ju senast igår och pratade med en vän i telefonen om hur läskigt det är att det är så många omkring en man hör blir sjuka, det är ju så fruktansvärt, i unga åldrar. Vad beror det på? Känns det inte som det är fler idag? Eller är det för att vi blir äldre?

Hur som helst så har jag och säkert ni också en massa saker ni uppskattar och är tacksamma för här i livet, ska vi inte försöka fokusera på det och inte det som egentligen är totalt irrelevant? Jag ska försöka göra det i allafall <3