Jag har kommit på att Simon är min andra halva. Han är alltså inte bara min bästa vän och pojkvän utan även halva jag. I helgen när jag var borta eller alltid när han eller jag är ute och far så känner jag mig känsligare, inte lika lugn, jag känner mig lite konstig och är nästan mer lätt irriterad. På riktigt! Jag föredrar inte att prata med honom i telefon, jag vill vara bredvid honom och jag vill absolut inte skypa, jag vill ha honom framför mig! Jag vill liksom ha honom nära och känner mig så mycket lugnare och tryggare då.

Som nu, jag ligger ensam på rummet eftersom han har varit och spelat match i Gävle och jag känner hur mina tankar bara svävar iväg, jag blir rädd för minsta lilla ljud och känner mig bara inte som mitt bästa jag men jag vet att så fort han kliver innanför dörren här kommer jag bli lugn igen och precis som jag vill vara. Mitt bästa Sanne.

Han gör mig hel den där karln..